"Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framlänges." - Søren Kierkegaard
När en intressent inte tror på projektet – och inte säger det öppet – saboterar de det passivt: de försenar beslut, delar inte viktig information och skapar misstro i teamet.
Och det är inte bara utmattande... det kan också förstöra projekt och relationer.
För det räcker inte att bara säga ja.
I komplexa projekt ligger den verkliga risken sällan i siffrorna: den ligger hos de människor som säger ja, även om vi inser för sent att det var ett nej.
I vårt fall, där vi bara får betalt om vi slutför projekt framgångsrikt, är det ännu viktigare att upptäcka dessa "nej" i tid.
Och jag undrar: vad ligger bakom dessa "ja" som egentligen är "nej"? Bland annat kan jag tänka mig anledningar som dessa:
🔹De vill få information utan att förbinda sig.
🔹De är rädda att vi kommer att uppnå bättre resultat än de gör.
🔹De vill inte konfrontera beslut inom sin organisation.
🔹De försöker urvattna sitt ansvar utan att säga det direkt.
Även om Kierkegaards citat är begripligt, tror jag att den verkliga utmaningen ligger i hur man går vidare:
🔹Hur skapar vi utrymmen där tvivel kan uttryckas i tid?
🔹Hur kan vi lära oss att bättre läsa de där "ja-orden" som egentligen inte är ja-ord?
För i slutändan är det mest värdefulla vi förlorar när det inte finns någon klarhet... tid. Och ingen – varken individer eller företag – bör tillåta sig att slösa bort den.
