"Livet kan bara förstås i backspegeln, men det måste levas framåt." — Søren Kierkegaard
När en intressent inte tror på projektet – och inte säger det öppet – slutar det med att hen passivt saboterar det: hen fördröjer beslut, delar inte med sig av viktig information och skapar misstro inom teamet.
Och det är inte bara utmattande... det kan också förstöra projekt och relationer.
För det räcker inte att bara säga ja.
I komplexa projekt ligger den verkliga risken sällan i siffrorna: den ligger i de människor som säger ja, även om vi inser för sent att svaret egentligen var nej.
I vårt fall, där vi endast får betalt om vi genomför projekten framgångsrikt, är det ännu viktigare att upptäcka dessa ”nej” i tid.
Och jag undrar: vad ligger bakom dessa ”ja” som egentligen är ”nej”? Bland annat kan jag tänka mig följande skäl:
🔹De vill få information utan att binda sig.
🔹De är rädda för att vi ska uppnå bättre resultat än de själva.
🔹De vill inte ta itu med beslut inom sin organisation.
🔹De försöker sprida ut sitt ansvar utan att säga det rakt ut.
Även om Kierkegaards citat är träffande, tror jag att den verkliga utmaningen ligger i hur vi ska gå vidare:
🔹Hur skapar vi utrymmen där tvivel kan uttryckas i rätt tid?
🔹Hur kan vi lära oss att bättre tolka de ”ja” som egentligen inte är ja?
För i slutändan är det mest värdefulla vi förlorar när det saknas tydlighet... tid. Och ingen – varken privatpersoner eller företag – bör tillåta sig att slösa bort den.
