Romaner är min favoritform av litteratur. Jag gillar dem eftersom karaktärerna, genom hela en berättelse, växer, lär sig och ofta blir bättre versioner av sig själva.
Jag tror att vi borde sträva efter samma sak i våra personliga och professionella liv. Att tro att det inte finns något kvar att lära sig stagnerar och försvagar oss i själva verket istället för att låta oss fortsätta utvecklas.
Jag har varit med ERA Group i över 20 år och jag lär mig fortfarande: från nykomlingar, från de som har gått i pension eller valt andra vägar... varje erfarenhet lär mig och ger mig nya anledningar att vara entusiastisk över det jag gör.
Jag tänker på Elizabeth Bennet från Stolthet och fördom. Det som gör henne till en av mina favoritkaraktärer är hennes förmåga att känna igen misstag, omvärdera information och förändra sig själv. Hennes självkritik låter henne inte förbli fångad i sin stolthet, hon förstår att det enda sättet att övervinna misstag är att erkänna dem.
Lizzy strävar inte efter att vara perfekt. Hennes inledande envishet förändras genom att integrera hennes intuition: hon går från "intellektuella" och ytliga bedömningar till mer omfattande. Ur min synvinkel är det där hennes styrka ligger: i att förstå att förbättring inte är en slutdestination, utan en ständig process av anpassning och lärande.
Jag ser samma sak hos mina kollegor på ERA. Även om vi bidrar med en mängd erfarenhet till varje projekt, har vi en möjlighet att lära oss och växa när vi startar ett nytt. Det kan verka "bekant", men det finns alltid en ny vinkel. Och vi förstår att det är i det sökandet som vi kan tillföra värde.
Innerst inne tycker jag om att tänka att slut aldrig är helt avslutade. Det värdefulla är att låta sig överraskas vid varje omläsning.
Detsamma gäller för livet och affärer: det viktiga är att se vägen från ett annat perspektiv för att hitta nya svar.
Och du... Vilken berättelse skulle du läsa om (eller se igen) i jakt på att upptäcka något annorlunda längs vägen?
